Exempel text till övningar
Bernard Sadowvar en amerikansk familjefar i väskbranschen från
delstaten Massachusetts. Som direktör vid bolaget US Luggage
gick han till jobbet varje dag och fick betalt för att fundera på hur
resväskor kunde göras bättre. Han var i fyrtioårsåldern och på väg
hem till New York efter en familjesemester på Aruba. När han
steg ur bilen hettade Beatrix Airport fortfarande Princess
Beatrix Airport av den enkla anledningen att året var 1970. Prinsessan
Beatrix hade ännu inte blivit drottning av Nederländerna
och därmed Aruba, den holländska ön i Karibien åttahundra mil
från Amsterdam.
Bernard Sadow hade flera resväskor med sig, detta hade som
Isagt varit en familjesemester. En väska som var sjuttio centimeter
hög kunde svälja runt tvåhundra liter packning och vägde vanligtvis
omkring tjugofem kilo, men om du tog en i varje hand kunde
du balansera vikten och vagga fram mot incheckningen.
Detta var på den tiden när det gick att anlända till en flygterminal
tjugo minuter innan avgång. De nästan sjuttio flygkapningar
som skedde varje år i USA hade ännu inte resulterat i metall-
detektorer och folk anställda för att hindra dig från att sätta dig
på flyget med en pistol i bakfickan. Problemet som Bernard Sadow
hade framför sig under den här hemresan var ett problem som
världens stora flygplatser hade tillsatt särskilda kommittéer för
att lösa. Passagerare blev svettiga och irriterade av att behöva bära
sina väskor in i och ut ur avgångshallarna och genom de allt större
terminalerna. Den hjälp som fanns här i början av 1970-talet var
väskbärare, som mot en mindre ersättning tog hand om väskorna
åt dig, samt ett intrikat system av bagagevagnar. Men först måste
du naturligtvis ta dig in i avgångshallen - och väskbärare fanns
långt ifrån överallt. Bernard Sadow gjorde därför vad människor
i hög grad gjorde: han tog tag i handtagen på familjens resväskor
och började bära dem.
Varför? Ja, det är frågan som Bernard Sadow kom att ställa sig
just den här dagen. När han lite senare stod i kö för att passera
tullen noterade han en man som antagligen arbetade på flygplatsen.
Mannen drog en tung maskin efter sig på en plattform med
hjul och lyckades snabbt runda Bernard Sadow som såg plattformens
fyra hjul snurra mot flygplatsens golv. Bernard Sadow tittade
ner på sina egna händer, på knogar som började vitna av hans grepp
om handtagen, och sa plötsligt till sin hustru:
- Jag vet vad resväskor behöver: hjul!
Så kom det sig att Bernard Sadow när han kom hem skruvade
av fyra ·hjul från en garderob. Han tog hjulen och satte fast dem på
en resväska, sedan fäste han en rem av tyg vid ekipaget och drog
lyckligt runt det där hemma. Detta var framtiden. Och han hade
uppfunnit den.
Allt detta hände knappt ett år efter att NASA hade skjutit ut tre
astronauter i den största raketen som någonsin hade byggts. Med
en halv miljon liter fotogen, flytande syre och flytande väte hade
Apollo II bränt sig fri från jordens dragningskraft. Astronauterna
hade färdats genom rymden i en hastighet av drygt fyrtiotusen
kilometer per timme, de hade gått in i månens svagare omloppsbana,
kryssat ner genom det vindlösa mörkret och stigit ut i pudrig
månsand som luktade som avfyrade fyrverkeripjäser.
Men när Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins
kom tillbaka till jorden lyfte de sina resväskor i handtag. Astronauterna
bar som människan hade burit sedan den första moderna
resväskan uppfanns någon gång i mitten av 1800-talet. Frågan är
inte varför Bernard Sadow 1970 kom på att resväskor borde ha
hjul. Frågan är varför vi inte hade kommit på det tidigare.